Filosofisk kväll
Tomorrow is the future, yesterday is the past, today is a gift - that's why it's called the present
Igår var det lördag och det blev en kväll i Asnières med Li och Malin. Vi gick på bio och såg den underbara filmen Le Concert, med både ryska och franska skådespelare. En av mina favoritskådespelerskor Mélanie Laurent spelade rollen som Ann-Marie Jacquet, och som alltid var hon lika övertygande. Klassisk musik var temat, men filmen var verkligen inte tråkig för det, som många verkar tycka att klassisk musik är. Den var raka motsatsen egentligen, själva historien var underbar och stark, man rycktes verkligen med i den till 100 procent. Dessutom drev de lite med hur ryssar "är" ^^
När vi nöjda traskade från bion gick vi och satte oss på den kinesiska restaurangen nästan rakt över gatan, där det jobbar två kinesiska kvinnor som verkar ha förlorat så många hjärnceller som över huvud taget är möjligt. Varför röra sig snabbt när man kan röra sig så långsamt att det tar en minut att gå fem meter? ;) Dock är maten ganska god där så..
Hursomhelst så fastnade vi i att prata om vad vi vill göra med våra liv, vad vi vill uppnå, och vad vi är rädda för. Om jag ska vara ärlig mot mig själv så känner jag mig inte särskilt säker att jag vill bli kirurg längre. Eller, på ett sätt skulle jag tycka att det vore fullkomligt underbart att rädda liv och ha den kunskapen om människokroppen som man måste ha för att arbeta som läkare, men jag är inte beredd att spendera så mycket av min tid i livet på jobbet. Nej, det känns inte värt det, jag vill kunna vara spontan och resa mycket, bo på olika platser och se världen, och på så sätt, genom erfarenheter, förstå mig på människan. Jag håller med Li när hon säger att hon är rädd för att bara gå och gå som en maskin, år efter år i samma mönster; skjutsa barnen till dagis eller skolan, åka till jobbet, komma hem och laga mat för att sedan gå och lägga sig. Nej, usch, det vill jag inte ska hända, i alla fall inte så att jag inte kan bryta mig loss. Det typiska "Svensson-livet" känns inte som någonting för mig.
Jag är ju dock en person som inte är särskilt spontan, och som inte riktigt kan släppa kontrollen vad gäller nästan allt. Planerande, strukturerande och kontrollerande har varit A och O i mitt liv, eftersom det är det som har krävts för att jag skulle hinna med allt jag hade att göra. Visst, det var mitt eget val att gå på egentligen för många aktiviteter i veckan och samtidigt förvänta mig att få högsta betyg i alla ämnen, för det förstörde ju mig som person likväl som det ökade min förståelse för "det vuxna livet" som jag har fått höra. Men nej, nu vägrar jag komma in i det mönstret igen för jag mådde rent ut sagt skitdåligt när jag hade det som mest stressigt. Det kan mina vänner och min familj vittna om.
Vidare vill jag inte heller skjuta upp saker för mycket, utan jag vill ta vara på tiden jag har här och nu. Man vet ju aldrig hur länge man har livet i behåll, och jag vet hur fort tiden går. Rätt som det är står man där, på ett eller annat sätt oförmögen att göra allt man ville göra när man var yngre, att uppfylla alla drömmar som man inte har valt att prioritera. Jag märker att jag har lärt mig mycket av Li, hon har faktiskt fått mig att öppna ögonen en del och verkligen känna efter vad det är jag vill, vad det är jag mår bra av.
Tänk om jag skulle ändra spår helt. Tänk om jag bara skulle säga som jag känner just nu, att jag vill leva ett spontant liv, göra det jag känner för för tillfället och ta dagen som den kommer. Självklart vill jag ändå få bra betyg i gymnasiet för att på så sätt hålla så många dörrar öppna som möjligt, men jag vill inte känna den enorma pressen på att jag måste vara bäst hela tiden, för det är inte det som är viktigt i längden. Och att utbilda sig direkt efter studenten och börja jobba tror jag inte kommer att hända. Jag älskar friheten för mycket, och ett av mina mål är att vara nöjd över den jag är.
Kommentarer
Trackback
