Lördagen som förändrade mycket
Huvaligen, vart ska jag börja egentligen?! Jag är helt slutkörd efter detta dygn, det är helt otroligt. Den ena historien efter den andra, och ja, jag ska dra allihop!
Dagen började med att jag vaknade kl. 10.00, gick upp och tog mig tid att ta ett kokhett bad och bara tina upp. Därefter blev det städning av badrummet eftersom det var min tur denna helg. Mitt rum fick sig också en sväng med dammvippan och dammsugaren. Frukost i form av grönt jasminte och lite yoghurt, och sedan bar det av till Le Marais!
Emma, Ebba, Hanna och Li mötte mig och vi började traska runt på de trevliga gatorna bland folk med lika varierande personligheter som husens olika färger och former. Lunch köptes på vägen till Place des Vosges dit Klara även kom med sina smaklösa kräftstjärtar :P Way to go Klara! En titt in i Damann Frères-butiken var ett måste, och där inhandlades två nya tesorter – svartvinbär och rabarber/kokos. För er som älskar Harry Potter lika mycket som jag och som har vägarna förbi Paris borde ni verkligen kika in i denna teshop – den påminner om trollstavsbutiken i Diagongränden!
Vidare hamnade jag och Ebba helt själva i en liten klädbutik med 70% rea på rubbet, och jag gjorde ett kap! En mörklila klänning i mocka med metallpolletter och fransar – galet snygg! Dessutom var påsen jag fick inte bara en snygg en utan i tyg så det blir en extra väska helt enkelt.
Nu var jag och Ebba helt själva så vi passade på att gå till Pont Neuf i och med ett av FFK-uppdragen. Vidare därifrån tog vi oss, efter att ha blivit smått skärrade av de 15 polis- och ambulansbilar som med sirenerna påslagna körde förbi oss i full fart, till mitt absoluta favoritcrêpeställe, nämligen café Esmeralda bakom Nôtre Dame. Självklart hade jag inte turen på min sida (hade jag fått min dagliga dos redan?) så den vanliga crêpesnubben var inte där! Han lyckas alltid göra perfekt frasiga crêpes, med lagom mycket smör och socker (för det är ju sucre beurre man ska ha!) som är gudomligt goda. Denna amatör glömde för det första bort smöret, gräddade dem inte tillräckligt länge och var extremt tråkig. Nej Ebba, glöm bort det där besöket så ska jag visa dig hur det egentligen ska vara en annan gång!
Kvällen kom och det blev dags att göra sig i ordning inför den stora balen! Jag gick till frisören för att klippa mig, färga utväxten och slinga håret så att jag skulle bli fin inför kvällen. Jag gick först till Frank Provost såklart, där var jag ju förra gången och var mycket nöjd, plus att de har rabatt för studenter. Tyvärr var det proppfullt och de skulle omöjligen hinna med mitt ärende. Därför korsade jag gatan och gick rakt in i frisörsalongen som jag numera förbannar med all min magiska förmåga. Det som hände var helt enkelt att jag gick in, pratade med en man som verkade vara chef över stället, och blev sedan hänvisad till en tjej som tog min kappa och visade mig till en stol. Sedan kom nästa tjej som började fråga mig hur jag ville ha håret, och när jag hade sagt det hämtade hon chefen igen som jag tydligen skulle förklara det igen för. Först förstod han inte vad jag menade när jag försökte förklara ”att slinga håret” så han hämtade några tidningar för att kunna visa vad han trodde att jag menade. Han bläddrade fram en bild av en tjej med blont hår och blonda slingor, och detta är viktigt, hon hade BARA blonda nyanser i hela håret. Perfekt, yes box det stämmer bra det, jag vill ha blonda slingor, inte för mörka, inte för tydliga sa jag och han nickade och super, vi var överrens. Tjejen med glasögonen som hade tagit min kappa kom tillbaka och började fixa och trixa med håret samtidigt som hon kom med smått konstiga kommentarer som ”ni måste verkligen vilja göra det här eftersom ni egentligen inte är blond” eller ”visst är det fint? Ni ser ut som en julgran” samtidigt som hon kletade med färgen och slet och drog i mitt hår, och jag svarade med ”eh, ja, för tillfället vill jag vara blond?”… Att tillägga är att chefen stod tre meter bort och betraktade hela proceduren och då och då kom och sa åt tjejen att hon gjorde fel, och visade istället hur hon skulle göra. Kul. Tillslut var jag färdig med tvättning och alltihop, och de tre frisörerna (hon med glasögon, chefen och tjejen som hjälpte till) sa allihop (innan jag hade hunnit titta mig själv i spegeln) att det var så fint så. Jag satte mig på stolen, snurrade runt och möttes av Cruella Devile. Svart och vitt, precis som en zebra var det, helt seriöst. Jag kände paniken komma samtidigt som jag försökte intala mig själv om att det inte var så mörkt som det såg ut, att det skulle ljusna när det hade torkat. Men nej, min tur var som bortblåst. Den fjärde frisören kom nu och denna såg ut som ett skatbo i håret – frissigt, kortklippt och med färgerna svart i nacken och viollila i främre delen. Dessutom hade hon en hemsk färg på sitt läppstift, för mörk foundation vilket gjorde att hon såg smutsig ut, och hennes ögonskugga var inte att leka med. Hjälp, tänkte jag och svalde. Även hon tyckte att det var väldigt snyggt när jag var helt klar, förtvivlad, arg, besviken och ledsen på samma gång. Jag sa åt dem att nej, det var inte så vi sa det, det var alldeles för mörkt, nästan svart och att jag hade sagt blont. Då började chefen babbla om att det passade mina ögon, att det skulle ljusna och att det var ”très, très jolie”. My as, jag skiter fullständigt i vad de där fyra frisörerna tycker passar mina ögon eller inte – de sket i vad jag hade bett dem om!! Aaaaaaah!!!! Dock vågade jag inte stå där och argumentera helt själv, och dessutom hade jag inte ens tid nog för det, jag skulle träffa Malin om en timme. Jag lät mig halvt som halvt övertygas om att färgen skulle ljusna efter några få tvättar och att det tydligen inte gick att göra ljusare slingor för att det inte skulle synas. Min sista tanke innan jag skulle betala var ”Jaja, det är i alla fall billigare här än i Sverige och de har rabatt för studenter så det går nog på max 80 euro.”… Nehej, inte det inte. 118 euro, ingen rabatt och bara ett äckligt flin från en äcklig, blankhyad idiot till chef. Usch. Varsågod gott folk – skratta.
Julgranen? 
Så utomordentligt gräsligt!
Så kom jag hem till huset, där ingen var hemma. Jag lämnade grejerna på rummet, gick in i köket och ett, tu, tre så satte larmet igång att tjuta. Med en suck letade jag upp koden och slog den precis som min värdmamma visat mig men tror ni att det fungerade? Nej, såklart inte. Jag provade igen och igen men det fortsatte bara att tjuta och tjuta. Jag öppnade ytterdörren och kikade ut, tänk om någon kom och trodde att jag var en inbrottstjuv, och sen kom jag på att jag kunde prova gå ut ur huset och stänga dörren och se om det slutade då. Jag drog igen dörren, väntade på att se om larmet slutate och kom på att HELVETE nycklarna var kvar inomhus. Kunde det bli värre? Jo men visst! Inget svar på någon person i värdfamiljens mobiler, larmet slutade inte, och jag stod där ute i kylan i en kofta. Efter några minuter blev det tyst, äntligen, och jag släppte alla tveksamheter och ringde på hos grannarna som jag aldrig hade träffat förr. Där blev jag tack gode gud varmt välkomnad av dottern i familjen som är runt tjugo, tillsammans med en utbytesstudent från Canada som också var i den åldern. Jag drog hela historien och de sa båda två att jag kunde stanna så länge jag ville, de frågade om jag ville ha någonting att äta, dricka, vadsomhelst, och sedan satt vi och pratade samtidigt som vi tittade lite på TV. Efter en stund kom mamman hem och hon var asskön och sa även hon att jag kunde gå loss i kylskåpet om jag ville, haha. Tillslut svarade Eléonore när jag ringde till henne, och det visade sig att hon var barnvakt bara någon gata bort så jag sprang dit och hämtade nycklarna, slog koden rätt denna gång, och kunde äntligen komma in. Jag tackade grannarna som sa att jag alltid är välkommen även om jag inte har några problem, och att det alltid finns plats för kärlek och vänskap i detta hus. Helt underbara var de allihop! Tillslut kom jag och Malin iväg från Asnières och då var jag smått förvirrad med gräsligt hår och fortfarande lite orolig över larmet.
Efter ett bra tag kom äntligen William och Li och mötte upp mig och Malin vid Kevins lägenhet. Vid detta lag hade Malin tappad känseln i både händer och fötter och var fasligt förbannad på Li ^^ 
2000 personer var på balen i lokalen med två våningar och högt i tak. Helt okej musik, dock självklart mixat till discolåtar så allt var i princip i samma ”dunkadunk-tempo”. Alla tre svenskor fick dansa rock och vi hade det väldigt kul allihop, även om jag gick runt och kände mig som en tant som trodde sig ha koll på det senaste modet inom frisyrer men som istället bara lyckas likna en smutsig fågelskrämma. Klänningen jag köpte tidigare i veckan satt dock som smort och de två blondinerna och zebran stannade ända tills det stängde kl. 05.00! Jag somnade 06.15…
